Tänkte på en sak i helgen, det där med att alltid ha kameran med sig och att fotografera sina nära och kära i alla situationer. Jag har funderat på om jag missar att delta för att jag bara fotograferar, men kommit fram till att jag pratar lika mycket med folk även om jag har en stor kamera i ansiktet och jag ser allt som händer fast genom kameralinsen. Däremot tror jag att vissa av den lite gamlare(äldre) generationen kan tycka det är konstigt, de måste ju stanna upp och titta in i kameran och le, helst springa iväg och borsta håret först också. Men det jag söker efter är ju verkligheten, livet vill jag se i mina bilder. Barnen har ju hajjat läget för länge sen, de har helt slutat agera framför kameran och forsätter bara vara, Tobbe märker knappt när jag fotar, mumlar ibland att den får du inte lägga upp i bloggen... Barnen tar själva helt underbara ögonblicksbilder när de får en kamera i handen, Felix gick runt här hemma igår med min kamera och knäppte säkert 50 bilder och det fanns fina porträtt, bilder på allas rumpor, våra möbler osv. Man måste inte alltid be någon le mot kameran och titta in i helvetesblixten, det kan räcka att man knäpper en bild, det är då människan är som vackrast, när hon är sig själv!