torsdag, september 28, 2006

Jag måste bara skriva lite, jag har haft en besökare här i kväll, eller kanske har fortfarande men det känns inte så. Man kan tro vad man vill men nog finns det alltid något mer än det vi ser omkring oss. Både storT och jag har flera gånger hört saker i denna lägenhet, han påstår dock att han inte minns det. Jag minns särskilt en gång när vi satt i soffan och såg en film och båda hörde stegen som närmade sig. Vi stängde av tv:n för att kolla vad T ville eftersom hon tydligen var på väg till oss, dök det upp någon..., nej, ingen vi kunde se i alla fall. T låg lugnt och sov i sitt rum så henne kunde vi inte skylla på.
Nu i kväll så satt jag och tittade på tv när den där känslan kom, först såg jag en figur i ögonvrån i hallen, reflekterades även i glasdörrarna, senare såg jag det igen i fönstrena i tv-rummet. Men det som fick mig att reagera var ljuden som jag inte kan förklara. Jag har letat efter var det kom ifrån men alla barn sover gott och ljuden kom från hallen, köket nånstans. Flera upprepade gånger hördes det och jag kan inte ens beskriva hur det lät, kan inte alls komma på vad det var! Så nog har jag haft en besökare här. Kylan kändes självklart och känslan av att det inte var något farligt.
En annan händelse som utspelade sig i Kalmar nu när jag var där senast måste jag också berätta. Var vid kyrkogården för att göra fint hos pappa, mormor och morfar samt kolla in de lite äldre gravar som finns där med släktingar i. Skulle fota pappas grav när jag gjort klart men då var batteriet slut i min kamera. Jag hade precis bytt batterier så..., gick vidare till mormor och morfar och fixade, tog kort utan problem, fullt batteri! Tillbaka till pappas grav, nej då, slut på batteri, gick inte ta! Tog fler vid mormor och morfar samt tog på de äldre gravarna, batteriet fullt. Tillbaka till pappa igen efter en promenad runt hela kyrkogården. Nu gick det men batteriet lyste ilsket rött! Hemma funkade kameran bra igen och jag behövde inte byta förrens jag kom hem till Sollentuna igen. Berättade detta för mamma som bara skrattade, det är skönt att höra henne skratta och hon sa samma som jag tänkte att pappa skojade med mig!

2 kommentarer:

Anonym sa...

Härligt med fler som har besökare. Det var länge sedan här nu, men jag minns tydligt den natt min kompis "Fisken" dog och kom och sa adjö till mig. Jag hörde trägolvet knaka, kände kylan på ryggen och bara kände att han var där! Behövde inte ens vända mig om och se efter. Det konstiga var att jag först senare fick veta att han dött den natten... DÅ kändes det konstigt.

Härligt att din pappa skojade med dig, humorn lever kvar! :-)

Linda sa...

Din pappa var ju rätt glad i att skoja med folk minns jag så det var säkert han som hade lite roligt :)