Jag kom ut och det blev en lite längre stavprommis, cykling och stryka, inte så jobbigt när man väl kommer igång.

På min runda finns en bro, den går över e4:an. Om det finns något jag är väldigt rädd för, eller rädd är väl fel ord, men verkligen tycker mycket illa om i stil med spindlar och ormar och höga höjder så är det broar. Den är inte världens längsta men den är liksom tvådelad, hade nog gått bättre om det varit en stor bred bro. Bilarna kör på en egen och så är det nån meter emellan så går man och cyklar på den smalare. Nedanför kör bilarna väldigt fort, höga långtradare och bussar dundrar fram, emellanåt tutas det. När jag går över denna bro hinner jag känna väldigt mycket, olust, jag försöker fokusera på att inte tänka alternativt tänka på något helt annat än att jag är där jag är. Har jag thillan brevid mig går det bättre, är hon en bit bakom eller framför går det sämre. Jag har tvångstankar om att slänga mig över räcket, jag börjar nästan gråta, jag gissar på att detta är någon slags fobi. Tanken på att cykla över Ölandsbron har alltid gett mig samma känslor och då snackar vi tanken på att göra det. Numera får man väl inte ens cykla där? Bryggor är ungefär samma sak. När vi var iväg med jobbet för nån månad sen satt alla på bryggan och drack öl osv, helt okej när man väl är på plats, men ett helvete att gå på bryggan ut eller in mot land. Jag tvingar mig över den förbannad bron kväll efter kväll och förväntar mig att det borde bli bättre men nej!