Vet inte om jag vågar viska att det har blivit lättare att vara tvillingmamma igen. Men jag gör en chansning! Känns som de kan leka och vara sams lite längre stunder, de trillar inte och slår sig lika ofta *ta i trä*, och de har lättare att uttrycka vad de vill. De börjar få ett språk och vi börjar lära känna dem mer som de små individer de är. Underbara och så olika små grabbar så jag aldrig trodde det var möjligt att de kunde vara så olika varandra. Storasyster däremot är inne i någon sexårstrots där inget duger och vi minsann inte älskar henne vilket hon skriker med gråten i halsen varje gång något går henne emot. Men visst katten älskar jag henne trots hennes utbrott :)! Världens sötaste och vackraste lilla dotter har jag!