I princip oförkyld vaknades det i morse. Mirakeldroppar hela natten gör susen.

Idag har mina små varit allt annat än roliga att vara mamma och pappa till. Ett barn i fyraårsåldern på cykel kan vara tufft att ta hand om men jag lovar att två är minst tre gånger så jobbigt. De rymde på förmiddagen på varsin cykel, jag hörde deras röster någonstans. Och skyndade mig i riktning mot dem, nästan framme hör jag orden backe, cykla fort och räkna. Ja vi har en nerförsbacke en bit från oss och långt uppe i den står mina små fina pojkar. De räknar högt ETT TVÅ TRE och sen sätter de fart neråt, mot mig.

Hur gör man när man älskar sina pojkar lika mycket, man vill rädda båda som kommer i full fart mot en, man ser två ljusa smågrabbar vars cyklar liksom börjar skaka av farten och den mycket ovana chaffören och inser att snart går det åt pipan gånger två. Som tur är så ligger den ena en bit före den andra och jag får tag i nummer ett ett par centimeter innan cykeln smäller in i en kant och flyger. Släpper snabbt ner i honom på marken och fångar nummer två som ser lätt panikslagen ut. Allt gick bra och jag tror inte de gör om det i närmsta taget. Jag undrar vad de nyblivna föräldrarna på gatan som kom gående med sin bebis i vagnen tänkte!

I övrigt så har det mest gapats, skrikits och slagits här hemma och skitats ner. Jag har lagt dem, de åkte i säng kl 18:30 idag och Simon somnade direkt. Felix ser film och är nöjd med det. Imorgon dagis, skola, jobb och bortrest Tobbe.