Tänk att man kan både sakna en sak så mycket att man nästan börjar gråta samtidigt som man absolut inte längtar efter det! Saken är ingen sak utan mer ett ljud. Känslan av att jag befinner mig i ett gammalt hus, hos mormor eller min gudmor. En klockas tickande och inga andra ljud. Den där känslan av total uttråkning som ett bara ett barn kan uppleva, att tiden går så sakta som den gör på julafton innan tomten kommer. Och hela tiden klockans höga tickande. Jag längtar inte efter detta eftersom det innebär tystnad och tystnad innebär ensamhet. Idag med alla barn och djur, ständigt oväsen, dammsugaren, tvättmaskinen, diskmaskinen, två tvapparater och ett par spelkonsoler, allt på samma gång, jag är i nuet och jag suger åt mig varenda ljud och allt kaoset in i minsta por. Lagrar det för att plocka fram minnet när det återigen bara är klockans tickande. Tiden går så fort, den leker med oss, lockar oss att springa fortare och bara se framåt. Jag stannar här och nu och tänker att jag nog ändå borde köpa en väggklocka som tickar för att kanske just nu hitta den där känslan åter, känslan av att tiden står stilla en stund.